Panik i paradiset...

Vad är er värsta skräck i livet?

Min värsta skräck är att något av mina barn ska komma bort och att man inte skulle hitta dem.

I lördags den 13/7 var jag bjuden på kusinträff nere i Skåne. Vi hade hyrt en stuga i Mölle vid Kullabygden via mitt jobb och skulle åka därifrån och vidare ner till träffen.

Incheckning i stugorna var efter klockan 15 och vi var lite sena hemifrån så vi var inte i Mölle förrän strax efter klockan 16. Vi hämtade nyckel och åkte för att lämna all packning i stugan innan vi skulle dra vidare.

Barnen var ute och lekte runt stugan och de hade alla varit inne och gått på toa strax innan vi skulle åka vidare. Jag skickade ut barnen för att gå den korta biten från stugan och ner till bilen. Jag var högst 30 sekunder efter dem då jag var tvungen att sätta mig ner för att ta på mina skor. Magen tillåter inga framåtböj i större utsträckning längre. När jag så sedan rundar hörnet av stugan så ser jag bara mina tvillingar. Jag frågar vart lillebror är och de svarar att de inte vet. Jag fortsätter ner till bilen och där är han inte. Min man rundar även han hörnet på stugan och jag ropar lite lättsamt att lillebror är borta. Jag tror ju att han är i närheten. Maken går tillbaka till stugan och kollar runt på andra sidan där altanen är. Men lillebror syns inte till någonstans. Nu börjar jag få en klump i magen. En oro växer och gror. Vart är lillebror?

Maken börjar sitt sökande och följer en stig som går nedanför stugan ner mot byn och där är det brant. Jag går uppåt och in i skogen som är bakom stugan och jag ropar lillebrors namn men ser bara trädstammar överallt. Jag hinner tänka massor och paniken är inte långt borta. Jag beslutar mig för att vända om och när jag kommer ner till bilen igen så kommer maken precis upp för den långa backen han gått ner. Ingen lillebror. Jag frågar en kvinna som står i sin trädgård och påtar om hon möjligtvis sett en liten grabb med en suit med popcorn på sig. Det har hon ej säger hon, men om hon gör det så lovar hon att säga till oss.

Jag beslutar mig för att fortsätta uppåt skogen igen, där jag nyss varit. Jag går förbi några av de kringliggande stugorna och knackar på där jag ser att det är folk hemma. Frågar om de sett en liten grabb med en popcornsuit på sig. De har de inte, men de erbjuder sig att följa med och leta. Jag fortsätter till nästa stuga och ropar min sons namn. Då hör jag ett illskrik, och sen två kvinnor, en mamma och hennes dotter med en hund. Den yngre av kvinnorna bär på min son som gråter ljudligt och förfärat. 

Min make har sprungit in i skogen där jag varit innan och även han har hört skriket och avviker från stigen och springer mot ljudet bland snår och gräs.

Jag tackar kvinnorna och sträcker mina armar mot min son som klättrar över i min famn och kramar om mig så hårt och borrar in sitt ansikte mot min hals. Han vill aldrig släppa taget, och det vill inte jag heller.

Allt som allt var lillebror borta i 15-20 minuter och dessa var nog de allra längsta 15-20 minuter i mitt och makens liv. Vi hann tänka många tankar under dessa minuter och tankar man inte ens vill sätta på pränt då de inte är några roliga tankar.

Jag är oerhört tacksam att lillebror återfanns och hoppas jag aldrig ska få uppleva något sådant här igen. 

Det blev aldrig någon kusinträff för vår del. Vi kände att efter denna traumatiska händelse att vi behövde lite lugn och ro och beslöt oss för att åka in till Höganäs och ta en bit mat ihop som en samlad familj istället.