Måndagen den 9/9
Dagen löper på som en helt vanlig dag. CTG:t på morgonen visar inget utöver det vanliga. Kurvan blir godkänd på ca 40 minuter och under den tiden registreras det 3 st sammandragningar som uppgår till ca 50-55% i styrka. De gör inte ont och väcker således inte min misstanke.
Under dagen/kvällen har jag säkert en 100 st sammandragningar och jag minns att jag skriver i bloggen att det är en övning inför vad som komma skall.
Jag går och lägger mig vid 23-tiden och känner att jag har fortsatta sammandragningar då magen blir hård som en boll. Dessa håller i sig en ca 45 sekunder till 1 minut.
Tisdagen den 10/9
Klockan
02.30 vaknar jag av en konstig dröm. Jag känner en molande värk och går upp och kissar. Jag kollar en extra gång ifall det rinner något vatten, eftersom det var en liknade dröm, molvärk samt vattenavgång som startade lille storebrors förlossning.
Men inget vatten rinner denna gång så jag går och lägger mig igen.
Jag somnar om och vaknar igen när klockan visar
04.00. Jag känner att det fortfarande gör ont, kanske tom lite ondare än jag förväntat mig. Så jag börjar klocka tiden mellan sammandragningarna och får det till mellan 8-6 min.
Klockan
04.20 väcker jag maken och säger att han får ringa till barnvakten för vi får nog åka in till förlossningen eftersom jag har lite ondare än jag tänkt mig och att något är på gång.
Klockan
04.30 är barnvakterna inringda och på väg.
Det gör inte ondare än att man kan andas igenom värkarna så jag klär på mig och koncentrerar mig på min andning. Lillebror vaknar när jag går ner för trapporna och maken sätter på Pippi Långstrump på tv:n i vårt sovrum för att hålla honom sysselsatt och vid gott humör.
Klockan
04.40 sätter jag mig i soffan och väntar på att barnvakterna ska komma. Jag hittar ett papper och en penna och skriver ner klockslagen för värkarna samt numret till förlossningen. Maken ringer till förskolan/skolan samt fritids och meddelar att barnen inte kommer in idag.
Jag klockar värkar:
04.53
04.55
04.57
05.00
05.04
05.08
Helt plötsligt är det 2-4 minuter mellan värkarna. Jag ber maken ringa in till förlossningen för att meddela att vi är på väg in.
Klockan
05.13 ringer han förlossningen och samtalet varar i en minut. (sett på telefonens tidslogg)
När han lagt på säger maken att han vill att jag skall gå och sätta mig i bilen för att vänta in barnvakterna. Men när jag reser mig ur soffan får jag en värk och jag håller mig i soffkanten och gungar lite fram och tillbaka för att på så sätt fokusera på något annat än smärtan. Jag känner att det trycker på och jag säger till maken att jag måste gå på toaletten. Det känns verkligen som att jag ska bajsa på mig. Väl på toaletten så hinner jag precis dra ner mina leggings och trosor och huka ner över toalettsitsen för att sätta mig då jag hör som ett ljudligt POFF och jag känner att vattnet forsar ut.
I samma veva kommer en värk och jag känner ett huvud som är på väg ut. Jag skriker till maken att han skall ringa en ambulans. Bebisen är på väg UT! Jag får inte panik, utan inser att jag helt enkelt får fixa detta. Det finns liksom ingen återvändo. Kroppen vet ju vad som skall göras.
Klockan
05.21 ringer maken upp 112 och jag hör honom prata. MIN FRU FÖDER BARN NU, skicka hit en ambulans.
Efter första krystvärken då jag först känner huvudet så sätter jag mig ner på toaletten, varvid det strax kommer ytterligare en värk. Jag grabbar tag i handfatet och ställer mig upp, känner hela huvudet komma ut och jag skriker rätt ut. Det gör förbaskat ont. Det sviiiider rejält och då överdriver jag inte. Maken säger till mig att jag skall lägga mig ner på golvet och jag frågar lite ironiskt hur sjutton jag skall göra det, för jag har ju ett huvud mellan benen.
Maken lägger ner telefonen (han har fortfarande 112 på tråden), och jag hänger mig runt halsen på honom och vi lyckas på något sätt få ner mig på det kalla hårda badrumsgolvet. Maken drar av mig mina leggings och slänger de åt sidan och jag sätter upp mina fötter på var sida av dörrkarmarna.
Ytterligare en krystvärk kommer, den tredje i ordningen, och jag tar i för kung och fosterland. Då hör jag maken säga: NU KOMMER BEBISEN, och jag känner att hela kroppen slinker ut. Maken tar emot vårt barn som är alldeles täckt av vitt fett och slem. Det går några sekunder och maken säger, MEN barnet skriker ju inte och jag säger, men vänd på barnet då!
Han vänder barnet så att det ligger med magen i handflatan och huvudet neråt. Han stryker lite lätt på ryggen och sen kommer det efterlängtade skriket. Sekunderna kändes som flera minuter, men så här i efterhand inser vi att det faktiskt bara handlade om max 45 sekunder från födelsen till det första skriket.
Maken lindar in barnet i en handduk och lägger det sedan på mitt bröst. Han avslutar samtalet med 112 och vi inväntar barnvakterna och ambulansen.
Under tiden vi väntar hinner maken tvätta händerna, byta t-shirt, byta handduk runt barnet, täcka mig med en handduk och jag ber maken ta kort på oss med vår kamera.
Klockan
05.24 klockar 112 att vår dotter är född.
Barnvakterna dyker upp ca 5 minuter efter utspelat drama och chockas något när de inser att vi redan förlöst deras barnbarn hemma i badrummet.
Storebror vaknade troligtvis av mitt skrik och han och lillebror vågar sig ner för trappan och lillebror frågar: Mamma, hände? Det kom en bebis svarar jag. Farmor leder upp barnen på övervåningen och farfar går ut och inväntar ambulansen som dröjer något. Även maken går ut och väntar in ambulansen. Ca 10-15 minuter efter nedkomsten kommer så ambulansen fram.
Ambulanspersonalen, två kvinnor varav den ena är utbildad barnmorska kommer in och frågar hur vi mår och om allt gått bra.
Jag känner mig lugn och min dotter ligger invirad i en handduk på mitt bröst. Vi andas och känner frid.
Alla värkar är som bortblåsta. Jag tänker att snart kommer det nog ytterligare en värk så att moderkakan kommer ut. Men icke. Det råder lugn och ro på den fronten. Barnmorskan tar fram en klämma och en sax ur ambulansväskan. Det är dags att navla av barnet och hon frågar maken om han vill göra äran att klippa. Han har inte vid tidigare förlossningar fått klippa navelsträngen på våra barn så han svarar att han gärna vill klippa den.
När dottern är avnavlad tar maken vår dotter i famnen och ambulanspersonalen går ut och hämtar en bår. De hjälper mig upp på fötter och ber mig lägga mig på britsen. Navelsträngen hänger ner mellan mina ben och jag känner mig ganska mörbultad. Jag hade ont i fogarna innan, men nu gör de ondare. Jag får hjälp upp på britsen och dottern lägger de på min mage hud mot hud. De virar in oss i en filt.
Mina mololeggings (marbles) och trosor som jag haft på mig ligger i en hög precis utanför toaletten. Medan de kör ut mig på båren ut till ambulansen ber jag maken lägga mina leggings i ett kallt vattenbad så att ev fläckar går bort. Såpass medveten var jag trots det faktum att jag precis blivit förlöst hemma på toaletten, med endast maken som barnmorska. Lite galet, jag vet, men fläckar är det värsta jag vet. Maken bara skakar på huvudet men lovar att göra det jag ber om.
Ute regnar det. Jag tittar upp på den grå himlen och får regnstänk på mina glasögon. Det som var brittsommarväder hela helgen och nu när min dotter anlänt, ja då kom hösten. Jag fryser om mina fötter. Jag fick aldrig på mig några sockar och skorna glömde vi sätta på.
Väl i ambulansen konstaterar BM att jag inte blött speciellt mycket vid förlossningen men att vattnet var lite mekoniumfärgat. BM kollar min syresättning och nyper min dotter lite i fötterna för att få henne att skrika av sig lite. BM berättar att hon och kollegan pratat innan de gick på sitt skift att det hade varit roligt att få vara med om en förlossning. Ja, och nu hade de på sätt och vis fått vara det. Själva dramat missade de men ändå.
Klockan
05.59 ringer BM till förlossningen från ambulansen och meddelar att vi är på väg in och att jag redan är förlöst. 05.24 är flickebarnet fött och både mor och barn mår bra. Placenta har ej avgått men barnet är avnavlat. Förlossningspersonalen vill att placenta ska avgå inom 45 minuter från barnets födelse och de råder ambulansBM att prova om hon kan få mig att krysta. Navelsträngen får under inga omständigheter dras i informerar de. De råder även ambulansBM att lägga till flickan till mors bröst.
Ute på E6:an ber BM sin kollega vid ratten att trampa lite mer på gasen och jag hör att de sätter på blåsljusen och sirenen ljuder högt. Jag tänker att min stora son kommer bli avundsjuk att mamma minsann fått åka ambulans med blåljus på.
Under färden klämmer BM lite på min mage och frågar om jag känner en värk komma. Men det har helt avstannat. Varje sväng och varje krängning i bilen känns i min kropp och jag kommer på mig själv att spänna mina fötter för att liksom hålla mig kvar på britsen. Jag fryser om fötterna mot den kalla metallen på britsen.
Min dotter ligger och myser vid bröstet och söker bröstvårtan som en pickande liten kyckling. Hon finner det hon söker och börjar suga direkt. Jag blir alldeles tårögd av denna naturliga instinkt och känslorna svallar i kroppen. Det känns helt overkligt att åka ambulans med nyförlöst dotter vid mitt bröst. Det var verkligen inget jag kunnat förutse skulle hända, trots det faktum att min BM på spec MVC skojat om en hemmaförlossning eftersom lillebrors födelse två år innan gick så fort. Han är ute 20 minuter efter vi anlände förlossningen nämligen.
När ambulansen parkerar utanför förlossningen kl.
06.19 så säger jag att jag känner en värk komma och jag krystar ut placenta som på beställning. Det tog 55 minuter mellan födelse och avgången placenta. Jag gissar att det är inom felmarginalen.
BM visar mig hur placentan ser ut och den är hel och fin så som sig bör säger hon. Jag skämtar och säger att det kändes förlösande att placenta avgick som ett avslut på min ambulansfärd.
I hissen på väg upp till förlossningen pratar jag med ambulanspersonalen om eftervärkar och hur de ökar i intensitet ju fler barn man får. Jag drar mig till minnes om hur ont jag hade efter lillebrors födelse och jag ser inte fram emot eftervärkarna.
Klockan
06.22 blir jag välkomnad in på Östras spec förlossning. Personalen i korridoren säger grattis och skrattar och ler. Jag blir inkörd på ett rum långt ner i korridoren. Rum nr 2 om jag inte minns helt fel. Väl inne på rummet hjälper personalen mig att byta ambulansbritsen mot en säng. Jag får klä av mig min nedkladdade turkosa Lindextop och det vita linnet samt bh:n. Jag får istället på mig en oversize vit rock från Landstinget samt en binda (blöja storleken större) och den klassiska vävda bomullstrosan. Undersköterskan skämtar och säger att denna snygga trosa får du av oss och jag säger att den må vara ful, men den fyller sin funktion och så skrattar vi gott ihop.
De skall alldeles strax ha skiftbyte på förlossningen men innan dess hinner de ta sig en titt på min dotter och de sveper in henne i en varm och ren handduk. Tio fingrar, tio tår. Vikten hamnar på 3750 gram och längden på 49 cm. Huvudmåttet är 35.5 cm.
BM kollar även mig och klämmer på min mage. Hon konstaterar att uterus (livmodern) är välkontraherad. Ca 150 ml blod i bädden. Förlossningskanalen inspekteras och inga bristningar har uppkommit.
Fram till klockan
10.03 ligger jag och dottern kvar på förlossningsrummet. Maken kommer någon gång mellan klockan 07-08 och han har med sig bb-väskan till mig och dottern, men han glömde ta med sig skor till mig.
Vi får in en frukostbricka och äter med god aptit. Jag ombeds gå att kissa så fort jag kan så att de sedan kan släppa över mig till bb-avdelningen. Jag som hade varit törstig redan i ambulansen, häller i mig vatten. Maken och jag myser med vårt nytillskott och vi pratar igenom morgonens dramatiska händelse flera gånger. Vi försöker fylla i minnesluckorna för varandra. Maken minns mycket lite från sitt samtal med 112. Han erkänner att han var lugn så länge han var hemma och försökte förklara för barnen vad som hänt, men att han sedan på väg i bilen till sjukhuset blivit helt darrig och tagen.
Jag fick inte med mig skor, plånbok eller mobil till sjukhuset så maken hade med sig åtminstone plånbok och mobil när han kom. Skorna glömde han. Så denna bild tog jag av vår dotter och lade upp på FB samt sms:ade till nära och kära så fort han kom. Många var förvånade att vårt fjärde barn redan kommit eftersom vi ingen förvarning gett. Men eftersom vi själva blev tagna på sängen så hann man aldrig med att meddela alla.
Vår lilla skrutta kom 12 dagar innan BF. Alltså är hon född i vecka 38+1.
Klockan 10.03 flyttas vi över till bb-avdelning 315 på Östra spec. Vi får bo i ett singelrum och maken har chans att sova över på sjukhuset också om han vill.
Dagen går sin gilla gång och vi myser och försöker än en gång förstå vad som verkligen hände där hemma tidigt på morgonen. Vi ältar, vi pratar, vi tittar på vår bebis, vi kramar varandra. Under dagen kommer det in sköterskor och frågar hur vi mår. De tar blodsockerprover på lillasyster eftersom jag haft graviditetsdiabetes så vill de kolla så att hon inte sjunker för lågt. Värdena ser bra ut. De frågar om dotter suger bra och om hon fått i sig något. De vill att vi tillmatar henne med babysemp i alla fall en gång. Vi gör så och sedan tycker vi att hon ammar såpass bra att vi avstår tillmatning fler gånger.
Mjölken har inte riktigt runnit till men den första råmjölken, den som är seg som kåda, den kommer och den får hon också i sig.
När jag fått i mig lite lunch frågar jag maken om vi inte ska ringa och fråga om de andra barnen vill komma och hälsa på. Maken blir förvånad, men jag vill att de ska få chans att träffa sin lillasyster samma dag som hon kom eftersom det blev ett sådant drama runt det hela.
Så vi ringer barnvakterna farmor och farfar och de säger att de gärna kommer förbi på eftermiddagen. Jag känner mig oförskämt pigg och passar på att gå och duscha innan besöket. När jag kommer tillbaka till rummet så väntar min barnmorska som jag har från spec MVC och hon kramar om mig och skrattar. Hon säger skämtsamt: vad var det jag sa? Vi pratar igenom morgonens drama med henne och sen skiljs vi åt med löftet att jag hör av mig om några dagar med mina blodsockervärden.
Eftersom maken gömde ta med mina skor och jag faktiskt glömt packa ner några sockar i min bb väska så ber jag maken säga till sina föräldrar att ta med mina rosa crocs. Men detta glömmer han och när vi får ringt upp dem igen, ja då har de redan åkt och är på väg. Men de svänger in på Netto som ligger på vägen till sjukhuset och hittar ett par gympaskor som de köper med till mig.
Lillasyster i sin första klädsel. Body och byxa från ICA My wear i ekologisk bomull. Mössa från Lindex. Finaste molofilten med jubileumskaninerna.
Lille storebror blir helt betagen av bebisen och vill hålla och kramar och pussa.
Storasyster är så stolt och så nöjd att det blev en lillasyster.
Lillasysters första ballong som faster kom förbi med tidigare under dagen.
Storebror är trött och inte ett dugg intresserad av lillasyster. Han vill inte hålla henne och denna bild visar kontrasterna mellan syskon.
Maken väljer att åka hem på eftermiddagen och sover hemma med de andra barnen. De kan behöva tanka lite trygghet också efter dagens händelser.
Dessutom har maken dragit på sig en förkylning och han vill inte utsätta lillasyster för den i onödan.
Jag och lillasyster ligger själva kvar på bb och myser. De skall ta ett blodsockervärde när hon är ett dygn gammal och om det är bra och hon blir godkänd på barnronden så vill vi åka hem.
Blodsockervärdet är bra och lillasyster blir godkänd på barnronden. En remiss skickas dock till ortopeden då de märker av en höftledsluxation på vänster sida.
Så drygt 1½ dygn efter lillasysters nedkomst väljer vi att åka hem. Borta bra men hemma bäst!
Redan på eftermiddagen blir jag uppringd av ortopeden och får en tid till veckan därpå när lillasyster är 6 dagar gammal.
Väl på ortopeden konstaterar de att höften är ok och vi slipper både von Rosen-skena samt frejkakudde. De vill inte behandla i onödan och eftersom luxationen bedöms minimal så kommer den läka ut av sig själv.
Under helgen som gick har även mjölken hunnit rinna till och vågen visar på 20 grams viktuppgång från fredagens notering på återbesöket på Storkenmottagningen. Så min sköterska på Bvc blir nöjd när jag ringer in viktnoteringen och vi bokar in en tid för ny vikttagning några dagar senare.
Nu ska vi försöka njuta av vår bebis och försöka hitta våra nya platser i den nya familjekonstellationen. Så här en månad senare känns det som att vi är på god väg i alla fall.
Efterord:
Att föda utan smärtlindring är något jag funderat ganska mycket på.
Jag kan ärligt talat inte ens komma ihåg hur ont det gjorde. För smärtan är inget som består, utan det känns ju bara där och då. Kroppen klarar av att bedöva mycket av smärtan själv med alla endorfiner och adrenalin som rusar runt i kroppen. Sen gjorde ju andningen mycket och tillät en att fokusera på annat än smärtan.
Så om du funderar på att föda barn utan smärtlindring så skulle åtminstone jag uppmuntra detta. Det är helt klart en upplevelse som heter duga.
